Författare: Greger Trobäck
Hemliga pappan frågade ”Hur hanterar man att leva långt bort från släkt och vänner?”Varför har jag inte tid att sitta ned och skriva det här inlägget? Jo för min släkt och mina vänner tar min tid. De ringer, skriver och besöker mig. Mina föräldrar har blivit fyra för många år sedan, min sambo har dessutom två. Till detta kommer syskon, syskonbarn, styvsyskon, kusiner, mor- och farbröder. Jag är glad för min släkt genom någon slags hatkärlek. Jag vill inte vara utan dem, men de behövde kanske inte alltid vara så fruktansvärt närvarande.
Mina vänner är konstigt nog oförskämt många. Med tanke på hur lite tid jag ägnar de flesta av dem så är det konstigt att någon vill behålla kontakten. På det hela taget har vi alltid levt ett väldigt socialt liv.
Mitt liv har för tillfället flyttat till Australien och jag har försökt att hänga med. En av de första tankarna som slog mig, när jag fick reda på att vi skulle flytta, var lättnad över att slippa vara social. Som förälder hade det plötsligt blivit svårt att hinna hålla kontakten med alla människor i mitt liv.
Redan efter en kort tid stod det klart att tretton personer ur min släkt kom till att besöka oss under det år vi tänkte vara borta. Min sambos familj, samt några vänner kom också efter för att hälsa på. Vi har haft besök två-tre veckor varje månad sedan oktober.
Nu är jag fullt övertygad om att jag inte vill ha mina föräldrar boende hos mig när de åldras. Jag tror däremot att det ger mig mer integritet att ha dem på samma ort eller mycket nära. Att ha människor boende i ens hem innebär inte alltid att man måste serva dem med allt, men det innebär alltid att vi i familjen inte lever vårt liv utan att ständigt ta hänsyn till andra. Att leva långt från varandra gör dem väldigt nära, under lång tid, när de besöker oss.
Innan klimatet här blev tilltalande för nordborna, så hade vi fyra månader utan besök. Det var på sätt och vis en hemsk tid. Vi kände ingen här, och eftersom jag var hemma med barnen så var de enda vuxna jag träffade några föräldrar på öppna förskolan. Min högsta önskan var att kunna gå ut och ta en öl med en vuxen människa, en vän som man inte behövde prata barn med. Vår tid då svetsade familjen samman väldigt, jag minns det samtidigt med saknad. Vi hade mycket utvecklande tid tillsammans med barnen.
Att skriva har blivit en mycket mer naturlig del av kontakten med mina vänner och min familj. Datorn har blivit central för oss alla. Via en dagbok och gästbok på vår hemsida, ser och kommenterar familj och vänner vad vi gör. Avståndet känns inte i längd, men i tidzoner. Man kan inte ringa sina vänner när man känner för det, ofta är de på jobbet eller sover när jag har tid att prata. Snigelpost har blivit en viktig del av kontakten mellan barnen och deras far- och morföräldrar. Det är ständigt lika spännande att se vad som kan komma i kuvert och paket.
Kanske är vi mer saknade än vi saknar? Vi är utanför det vardagliga för de där hemma, medan de tryggt finns kvar i vardagen vi tillfälligt har lämnat.
Jag vill till sist fråga Parkens ljus, om fler infallsvinklar till ”hur man ger sina barn en god självkänsla?” De ska ta sig igenom livet med mod att våga, med en vinnande personlighet utan att lyfta sig överlägset eller nedtryckande mot sina medmänniskor.
________________________________________________________________
Författare : Hemliga Pappan
Passningen har nu kommit till mig från Gustaf Wiberg, och ämnet är ”Hur hanterar man sina föräldrar?” vilket jag har skrivit lite om här och här till exempel. Men om man ska utveckla:
Jag har inte precis några problem med mina eller Hemliga mammans föräldrar. Det är bara att tacka sin lyckliga stjärna för att vi trivs ihop. De är allihop dessutom bra på att inte lägga sig i med en massa alltför starka åsikter, och jag kan inte säga att de har gått min integritet förnär.
Så jag vet inte, jag är kanske fel person att skriva om det här ämnet. Jag märker att jag saknar konkreta exempel att skriva om, utöver det jag har länkat till här ovan.
Men ett råd i alla fall: det gäller att inte missa det värdefulla i det föräldrarna säger. Även om det kan låta som tjat på ytan, eller som något gammalt eller omodernt. Våra föräldrar har ju något som vi ännu inte har: lång erfarenhet av att vara föräldrar. (Och det är ju lite lustigt, men ju äldre man blir desto mer respekt får man för erfarenhet…)
Mitt i tjat finns nästan alltid omsorg. I ett gott råd finns nästan alltid någon sorts kunskap. Och är det något som gnager får man väl prata om det, så gott det går. Man ska ju umgås på det här viset i ytterligare ett antal årtionden. Sedan är det säkert olika vilket fysiskt avstånd man har till föräldrarna. En cykeltur eller en flygresa. Därför, slutligen, en passning vidare till Greger, som jag skulle vilja läsa på temat hur man hanterar att leva långt bort från släkt och vänner. Sådant skriver Greger ju om hela tiden, på sätt och vis, men kanske en sammanfattande text med de största nackdelarna, och gärna fördelarna om de finns?
__________________________________________________________________________________
Författare:
Gustaf WibergMin fråga vidarepassades av
TommyJensen och lyder: ”Hur märker våra barn att vi älskar dem?”
Frågan är ju inte lätt för mig att svara på, eftersom jag själv inte är pappa än, men det är attklart jag har mina idéer. Jag tänkte börja med att berätta lite om min pappa, sedan ska jag försöka svara på frågan.
Min pappa var inte så närvarande, trots att han var lantbrukare och jobbade nära hemmet. Han hade nog helt enkelt för mycket att bekymra sig över (det är inte så lukrativt att vara småbonde om det nu är någon som tänker sig den karriärvägen). Han var den som skällde om man bråkade (vilket hände rätt ofta då vi var tre bröder) och han var den som tvingade oss att titta på sport istället för något av de barnprogram som man ville se på. Men jag har bilder från när man var riktigt liten då han var rolig, var den som skrattade och den man längtade efter när han var borta.
När jag kom in i tonåren blev han såå töntig! Han gjorde alltid bort sig, och därmed mig! Jag dömde nog honom ganska hårt. Men jag minns en gång när jag skulle övningsköra, och backade in i något skrot så att bilens baklykta gick sönder. Han började skälla såklart, han hade bytt baklykta bara någon vecka tidigare. Men jag lackade också, tyckte det inte var mitt fel att han lagt en massa skrot på tomten. Så jag skällde tillbaks. Efter den dagen märkte jag att han helt plötsligt såg mig på ett annat sätt, som en vuxen.
Min pappa dog när jag var 22 år. Han dog plötsligt, utan förvarning, så det fanns aldrig tid att prata med honom om saker och ting. Men när jag tänker tillbaks på tiden efter baklyktehistorien tills hans död, så tänkerjag att det fanns något där som inte jag hade märkt innan. Jag tror att jag var alldeles för tonårig för att märka det. Han var en sådan kärleksfull människa och han var enormt kärleksfull mot mig (och hoppas jag, mot mina bröder). Jag förstod inte att uppskatta det då, och nu är det… ja, försent.
Så, med denna lilla livs historia vill jag svara på frågan jag fick påföljande sätt. Jag tror att barnet märker det, förr eller senare på alla små och stora sätt som vi finns där för dem (om vi nu finns där). Det finns en tid när pappa är gud för barnet. Sedan kommer tiden när pappa blir pinsam och barnet inte vill kännas vid att de har något med varandra att göra. Så småningom när barnet börjar bli vuxet då man kanske upptäcker att pappa inte var så dum trots allt. Sedan när barnet självt ska få barn så kanske det upptäcker att pappa faktiskt var riktigt bra!
Min bild av hur jag själv ska bli som pappa grundar sig såklart på hur min pappa var. Jag vill vara mer närvarande, mer delaktig än han var. Jag vill göra roliga saker med mitt barn, men också vara med då de tråkiga sakerna händer. Jag tror att förr eller senare så kommer han/hon upptäcka att kärleken finns där. Och förr eller senare så kommer hon/han att uppskatta det.
Jag skickar en fråga vidare till
Hemliga pappan om de egna föräldrarna: "Är de alltid en välsignelse som ständiga barnvakter eller hur gör man om man känner att de tar över? Hur hanterar man sina föräldrar?"
____________________________________________________________
Författare
Pappablogg"Hur hinner jag vara en bra förälder när jag jobbar nio till fem?".
Det enkla svaret på frågan är att vilka arbetstider jag har spelar förstås inte in särskilt mycket när kvaliteten på mitt föräldraskap ska bestämmas. Det är ju så många andra fakt orer som avgör om jag är en tillräckligt bra förälder för mina barn. Men den underliggande frågan är ju hur man ska hinna kombinera förvärvsarbete med ett gott föräldraskap?
I de flesta familjer finns båda föräldrarna närvarande. Då pusslas det med arbetstider och komptimmar för att hämta och lämna barn på förskolan eller i skolan. Föräldrarna stressar för att förskolebarnen ska få kortare dagar på förskolan. Om föräldrarna lever åtskilt så pusslas det ändå för barnens skull. Så visst kan man vara en alldeles utmärkt förälder när man jobbar heltid. De flesta av oss lever upp till den nivå av föräldraskap som man kan kräva av oss, och vi sköter vårt arbete samtidigt. Vi har dessutom utmärkta förskolor och skolor som ger våra barn massor av stimulans, kunskap och glädje. Vi behöver inte ha så dåligt samvete för att vi arbetar trots att vi har barn. De flesta av oss har dessutom inget val, vi måste jobba in pengarna.
Jag, som pappa, har aldrig haft större möjligheter än nu att vara en bra pappa. Män har aldrig haft jobbat mindre än nu. Tidigare slet många män under betydligt längre arbetsdagar än nu. 40-timmarsveckan har öppnat dörrarna till hemmet och barnen för oss män.
Föräldraförsäkringen är numer utformad så att män har rätt att ta ut halva tiden. Så har det inte alltid varit minsann. Och, läs noga nu, vi kan t o m ta ut större delen av föräldraledigheten genom att barnets mamma överlåter dagar till oss. Men nu händer inte det sistnämnda så ofta. Barnets mamma har ju en betydande roll för det lilla barnet. Tyvärr händer det också alldeles för sällan att vi pappor tar ut vår halva av tiden, eller ens i närheten av vår halva. Där begår vi ett misstag.
Arbetsgivarna blir långsam mer positiva till att vi tar vårt föräldraansvar som pappor. På min arbetsplats så skulle det ses som mycket märkligt om papporna inte tog ut en betydande föräldraledighet. Inte alla har det så, men fler och fler.
Barnen vill att vi pappor är föräldralediga mer. Visst gillar de sin mamma väldigt mycket men om de bara fick chansen så skulle de bli lika förtjusta i sin pappa, tro mig.
Jag vet inte om jag svarat på frågan som ställdes till mig i rubriken? Oavsett om jag gjort detta eller ej skulle jag vilja sammanfatta och avsluta såhär: Skyll inte på arbetstiden om du känner att du har brister i föräldraskapet. Den har en marginell betydelse.
Jag passar vidare till Gustaf Wiberg som snart ska bli pappa. Frågan blir: hur märker våra barn att vi älskar dem?
/Tommy Jensen, pappablogg.
________________________________________________________________________________
Författare
R SkriverierFiskpinnar under strumporna
Här kommer mitt bidrag till bloggstafetten. Skriven över det på förhand givna temat "Faderskapets största överraskningar - Varför blev det inte som jag planerat...?"
När jag berättade för nära och kära att vi var med barn fick vi, strax efter de första hurra-ropen, höra hur jobbigt det skulle komma att bli. Ni kommer inte få sova på flera år. Ni kommer inte kunna gå ut och ta en öl med vännerna som ni brukar. Ni kommer inte få tid att göra det ena…och ni kommer definitivt inte hinna med det andra heller!
Jag försökte leva mig in i den verkligheten. Jag funderade mycket på hur jag skulle reagera på att bli väckt mitt i natten av någon som är jätteledsen. Saken är att jag har ett vansinnigt dåligt morgonhumör. Om min fru så väcker mig i bara mässingen och säger ”god morgon älskling” med den sensuellaste röst hon kan uppbringa – kan jag utan att ens vakna be henne att dra åt helvete. Det är en dålig egenhet jag har. Två minuter efter det att jag slagit upp ögonen är dock det goda humöret återställt och allt är frid och fröjd igen. Men jag har ingen vidare kontroll över det där. Det gjorde att jag var mycket nervös för att jag skulle slänga ut knodden genom närmaste fönster när han drog igång sirenen klockan halv tre på natten.
Alla sa ju att det skulle bli så jobbigt.
Jag försökte förbereda mig på att byta bajsblöjor. Det måste lukta pyton. Visserligen är jag inte så kräsmagad, men alla sa ju att det skulle bli så jobbigt.
Jag försökte förbereda mig på att få hela köket nerkletat med mat. Jag försökte ställa min in på en jättejobbig, lång och segdragen förlossning med en massa blod och äckligheter. Och så vidare.
Sedan föddes min son. Det tog ganska lång tid, men det vore respektlöst mot min fru att kalla det jättejobbigt. Hon hade det jättejobbigt – jag väntade mest och försökte underhålla henne med mitt sällskap. Visst var det blod och visst var det äckligheter men det alla glömde berätta var om känslan. Känslan när min lilla son, klibbig och något syrligt luktandes, för första gången fick träffa oss. Första gången jag såg hans små djupblå ögon smälte jag som en sten som smälter som isglass i solen. Hur skulle detta kunna vara någonting jobbigt? Jag var så inställd på att allt skulle bli så tufft att jag inte för mitt liv kunde föreställa mig känslan. Känslan av att ha en liten hand som mjukt håller mig om näsan när han sover. Känslan av första gången han kramade, hur han höll kvar och inte ville släppa mig. Känslan när han tog sats och för fösta gången ordentligt sade: pappapappapappapappapappapaaaa! Den stora kärleken jag känner när han skriker av skratt när jag kittlar honom. Den stora kärleken.
Självklart förstod jag redan innan jag fick barn att man kommer älska sina barn som inget annat. Eller det är inte riktigt sant. Jag förstod det inte, men jag visste att det måste vara så. Men jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att det skulle kännas så här. Att det kunde vara så fantastiskt fint, men också skrämmande fragilt. Gigantiskt stort, men också vansinnigt ömtåligt.
Jag tycker att de borde prata mer om det här på föräldraträffarna innan förlossningen. Man pratar bäckenbottenuppluckring och skengraviditeter men glömmer bort att nämna känslan. Den underbara känslan av att vara förälder. Man pratar om femminutersmetoden och akuta kejsarsnitt. Men säger ingenting om glädjen av att få barn. Visserligen är det kanske en genomtänkt strategi – vi pratar bara om tråkigheterna nu så kommer de tycka att allt är en bit kaka sen när kärleken väl har gjort sitt.
Jag tycker på något sätt att den vägledning jag fick innan förlossningen var att jag skulle förbereda mig på att ha extremt mycket jobbiga situationer att se fram mot. Och jag var inställd på det. Jag var inställd på det värsta, av allt. Jag var beredd. Jag ville ha det här barnet och jag skulle möta honom med tvättlappar och allt tålamod jag överhuvudtaget kunde uppbringa.
Men det har inte ens varit jobbigt. Visst har det varit svårt ibland när han varit otröstlig. Och tungt när han varit sjuk. Men allting överskuggas hela tiden av en känsla att det här klarar vi – grabben, frugan och jag. Det är det jag tycker de borde prata om på föräldraträffarna inför förlossningen. Känslan av att det här klarar vi. Det här är kul!
Jag blir aldrig sur på min son när han väcker mig mitt i natten. (Om däremot min fru väcker mig är jag lika charmigt svinförbannad som vanligt…och jag kan verkligen inte hjälpa det.) Jag har inte sovit en hel natt sedan natten mellan den 23 och 24 november 2004. Men det gör mig ingenting. De få gånger jag har sovit själv sedan dess, och således har haft möjlighet att sova ut, har jag vaknat vid tresnåret och undrat var grabben är…och har haft svårt att somna om. Det handlar inte om att inte få sova. Det handlar om att inte kunna sova fast man får.
Och visst är det jobbigt att behöva städa hela köket efter varje mål mat. Men känslan av intrampade fiskpinnar under strumporna är mycket mer kärleksfull än man kan tro.
/Herr R
skriverier.blogspot.com
Jag passar vidare bollen till Tommy Jensen på Pappablogg. Ämnet är "Hur hinner jag vara en bra förälder när jag jobbar nio till fem?".
_______________________________________________________________________________
Författare:
Farsan BalooSom sidans initiativtagare tog jag mig friheten att ge mig först ut i bloggstafetten. Valfisken valde ämne och det blev allt annat än kort och lättsvarat:
"Det som jag själv är intresserad av just nu och gärna ser andra åsikter och synvinklar på är just småbarn/barn och studier. Hamnar man verkligen i ett underläge rent tidsmässigt med barnet/en? Vad händer med pappaledigheten under studietiden? Som du ser är jag inte så jättebra insatt så väntar spännande."
Det är seriöst ställda frågor, och jag tänker därför försöka ge ett seriöst svar. Nu har jag mycket liten erfarenhet av att samtidigt plugga och vara pappaledig, men, i mitt jobb blir det mycket hemarbete som ju lika gärna skulle kunna vara pluggande. Frågan om hur pappaledigheten fungerar för studenter tänker jag dock vara ofin nog att hoppa över. Försäkringskassan och lite googlande torde lösa upp den knuten för dig.
Så, då kör jag igång!
Ja, du hamnar i ett underläge, men inte för att du studerar, utan för att du som man har sämre möjligheter att få igång någon större mjölkproduktion i brösten. Känner du att du vill vara helt jämställd har jag dock läst på lite i ämnet och kan ge ett hett tips. Ät Alfagroddar i massor. Enligt en reportageserie i Tidningen ETC kan män lura brösten att börja göra mjölk som är lika nyttig som mammans. Tyvärr verkar det dock svårt att få ihop tillräkliga kvantiteter för att tillgodo se barnets näringsbehov.
För att få dig på lite bättre humör, efter den tråkiga inledningen om bröstens betydelse, vill jag påstå att du som student har betydligt bättre förutsättningar än oss knegare att vara den perfekta pappan. Min egen erfarenhet av studietiden är nämligen att det inte handlar om någon "nio till fem" sysselsättning. Snarare hände det ju att vissa veckor var helt lektionsfria. Veckor som du med fördel kommer att kunna fylla med familjeumgänge. Och att vara hemma mycket den första tiden är a och o om du vill bygga starka band till ditt barn. (Här finns mina funderingar i långform)
Som student har du ju också oöverträffliga möjligheter att välja dina arbetstider. Genomsnittsspädbarnet sover ju väldigt mycket och då kan du ju se till att få lite läst. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att studentpappa skulle man kanske vara. Ser du till att vara tillgänglig under lugnare veckor tror jag säkert att mamman har förståelse för att du tar ett mindre ansvar för barnet de perioder det är mer att göra i skolan.
Det finns egentligen bara ett litet dilemma med att vara pluggande pappa, och det har en mer ekonomisk natur. Att ha små barn kostar nämligen på, oftast betydligt mer än den dryga tusenlapp staten pyntar in. Låter du förnyftet styra, och inte egot, finns det dock många kronor att spara på blocket och vänner och bekanta med barn. Barnvagn, barnstol, säng och till och med kläder är saker man egentligen inte behöver ha i senaste modell. Det enda jag rekomenderar er att köpa nytt är bilstol, men de finns ju att hyra för 300 kronor.
En trebarnsmamma på jobbet kommer med överfulla kassar med urväxta barnkläder lite då och då. Det är lika kul varje gång att åka hem och prova dem på lillen. Äldre kläder är inte bara billigare, de är också mindre fullproppade med illa dold reklam för Bamse, superman eller byggare bob.
Avslutningsvis vill jag önska dig lycka till mer förlossningen och skicka några välbehövliga råd inför själva födseln. Ingen kan förutsäga hur mamman reagerar i den utsatta position som en förlossning innebär. Hon kan vara kolugn, arg, hysterisk, förtvivlad eller apatisk. Således tycker jag inte att du ska sätta upp för höga krav på din egen insats. Försök vara lyhörd och läsa av vad mamman till ditt barn vill. Jag ville först hjälpa till med allt men förstog efter ett tag att jag gjorde mest nytta genom att bara finnas på plats.
Skickar vidare stafettpinnen till Skriverier. Ämnet för ditt bidrag blir "Faderskapets största överaskningar - Varför blev det inte som jag planerat...?"
Lycka till / Baloo
