torsdag, maj 18
Barn och hemskheter
Författare: Jakob
Eftersom jag är helt kass på fotboll missar jag passningen totalt från Christopher men pucklar ner motståndaren och snor åt mig bollen:”Hur pratar du med ditt/dina barn om hemska/onda/otäcka saker som de ställer frågor om?”
Tack för en grymt intressant fråga. Jag får nog skruva till frågan (bollen) något för att anpassa den till våran situation. Vår äldste kille är snart 3 år och har ännu inte själv direkt frågat om något sådant. Jag håller just nu snarare på att förklara det onda som han håller på att upptäcka att livet faktiskt innehåller. En sådan sak är att han kan vara medvetet elak mot sin lillebror (1år). När jag då ber honom säga förlåt låser det sig på något sätt inom honom, det bara går inte. All stolthet bara skriker: NEJ! Och när han fått sitta påsitt rum ett tag och kommer ut är han fortfarande skamset medveten om att han gjort fel. Och när jag nu sträcker ut mina armar mot honom så springer han mot mig och kramar mig hårt. ”Är det svårt att säga förlåt?” Frågar jag.”Jaa..” Svarar han tyst.
Att svara på frågor om onda saker utanför dem själva tror jag blir lättare om de kan förstå sig själva bättre. Varför det finns krig och orättvisor är ju på grund av människans natur. Så när frågan kommer: Varför slåss människor? Så hoppas jag kunna hänvisa till ett tillfälle där han självslagit eller behandlat någon annan illa, för då vet han förhoppningsvis att så får man inte göra. Och att de som behandlar andra illa inte har förstått att det är fel eller att de själva har blivit illa behandlade.
Jag tror barn funkar ganska mycket som vi vuxna. För att vi ska kunna förstå någonting så behöver vi kunna hitta ett sätt att relatera till det. En vägin, en öppen dörr - som leder fram till en aha upplevelse. Fast barn görinte allt så komplicerat som vi – fram med barnasinnet!
Eftersom jag befinner mig inne mot målet så skymtar jag Juggepappan i mitthögra synfält och får till en riktig tåfjutt som jag hoppas att han får grepp om:Får materialism och självförverkligande hindra oss från att satsa på ytterligare ett barn?
Eftersom jag är helt kass på fotboll missar jag passningen totalt från Christopher men pucklar ner motståndaren och snor åt mig bollen:”Hur pratar du med ditt/dina barn om hemska/onda/otäcka saker som de ställer frågor om?”
Tack för en grymt intressant fråga. Jag får nog skruva till frågan (bollen) något för att anpassa den till våran situation. Vår äldste kille är snart 3 år och har ännu inte själv direkt frågat om något sådant. Jag håller just nu snarare på att förklara det onda som han håller på att upptäcka att livet faktiskt innehåller. En sådan sak är att han kan vara medvetet elak mot sin lillebror (1år). När jag då ber honom säga förlåt låser det sig på något sätt inom honom, det bara går inte. All stolthet bara skriker: NEJ! Och när han fått sitta påsitt rum ett tag och kommer ut är han fortfarande skamset medveten om att han gjort fel. Och när jag nu sträcker ut mina armar mot honom så springer han mot mig och kramar mig hårt. ”Är det svårt att säga förlåt?” Frågar jag.”Jaa..” Svarar han tyst.
Att svara på frågor om onda saker utanför dem själva tror jag blir lättare om de kan förstå sig själva bättre. Varför det finns krig och orättvisor är ju på grund av människans natur. Så när frågan kommer: Varför slåss människor? Så hoppas jag kunna hänvisa till ett tillfälle där han självslagit eller behandlat någon annan illa, för då vet han förhoppningsvis att så får man inte göra. Och att de som behandlar andra illa inte har förstått att det är fel eller att de själva har blivit illa behandlade.
Jag tror barn funkar ganska mycket som vi vuxna. För att vi ska kunna förstå någonting så behöver vi kunna hitta ett sätt att relatera till det. En vägin, en öppen dörr - som leder fram till en aha upplevelse. Fast barn görinte allt så komplicerat som vi – fram med barnasinnet!
Eftersom jag befinner mig inne mot målet så skymtar jag Juggepappan i mitthögra synfält och får till en riktig tåfjutt som jag hoppas att han får grepp om:Får materialism och självförverkligande hindra oss från att satsa på ytterligare ett barn?
Pappabloggstafetten
Författare: Christopher
Tar ner passningen från PO:s plats i rymden och dribblar mig ut på ena kanten.
"Skulle du kunna tänka dig att vara hemma och ändå lämna iväg barnen för att färdigställa ett hemmaprojekt eller dylikt?"
Nu är jag ju hemma hela tiden så det kanske var fel person att fråga. Men jag vet att om jag hade jobbat så skulle jag inte lämnat bort min dotter. Det känns lite idiotiskt.
På ett sätt är jag i den situationen ändå eftersom jag inte är anställd någonstans. Jag håller ju på med ett webbprojekt som tar mycket av min tid och ibland kan jag självklart känna att jag hellre hade "jobbat" med det än lekt med henne. Men det känns aldrig som om hon är i vägen och skulle det kännas så ger jag mig själv en örfil och tänker på vad som egentligen är viktigt här i livet.
Jag har lilltjejen på dagis tre dagar i veckan för att hon ska få leka med sina kompisar. Hade hon varit två år yngre hade det inte varit lika viktigt, då skulle jag haft henne hemma mer. Att välja bort att spendera tid med sina barn kan bara skapa distansiering och oförståelse. Att jobba hela veckan, äta middag, se på Bolibompa och sen lägga barnen skapar inte mycket tid för att egentligen lära känna dem. Jag vet att en fyraårig tjej behöver lika mycket tid att bena ut sina funderingar och prata om saker som en trettioårig kvinna gör. Jag har själv märkt när jag jobbade att allt gick på löpande band och det inte blev mycket snack på tu man hand. Det skall ju lagas mat, diskas, tvättas, handlas och allt annat jävelskap förutom att man jobbar åtta timmar. Nu när jag går hemma och har all tid i världen märker jag att jag faktiskt umgås med min dotter. Inte bara finns till hands. Den värsta ångesten hade jag förra året när både jag och frugan jobbade i andra kommuner. Jag pendlade tre timmar om dagen och såg bara min dotter vid frukost och läggdags.
Så tillbaks till frågan: Nej, självklart inte. Jag tycker att den tiden som finns nu är alldeles för värdefull och den här perioden vet jag att jag kommer sakna senare i mitt liv.
Jag lägger ett inlägg från vänsterkanten och hoppas att Jakob tar emot bollen.
Frågan är: Hur pratar du med ditt/dina barn om hemska/onda/otäcka saker som de ställer frågor om?
Tar ner passningen från PO:s plats i rymden och dribblar mig ut på ena kanten.
"Skulle du kunna tänka dig att vara hemma och ändå lämna iväg barnen för att färdigställa ett hemmaprojekt eller dylikt?"
Nu är jag ju hemma hela tiden så det kanske var fel person att fråga. Men jag vet att om jag hade jobbat så skulle jag inte lämnat bort min dotter. Det känns lite idiotiskt.
På ett sätt är jag i den situationen ändå eftersom jag inte är anställd någonstans. Jag håller ju på med ett webbprojekt som tar mycket av min tid och ibland kan jag självklart känna att jag hellre hade "jobbat" med det än lekt med henne. Men det känns aldrig som om hon är i vägen och skulle det kännas så ger jag mig själv en örfil och tänker på vad som egentligen är viktigt här i livet.
Jag har lilltjejen på dagis tre dagar i veckan för att hon ska få leka med sina kompisar. Hade hon varit två år yngre hade det inte varit lika viktigt, då skulle jag haft henne hemma mer. Att välja bort att spendera tid med sina barn kan bara skapa distansiering och oförståelse. Att jobba hela veckan, äta middag, se på Bolibompa och sen lägga barnen skapar inte mycket tid för att egentligen lära känna dem. Jag vet att en fyraårig tjej behöver lika mycket tid att bena ut sina funderingar och prata om saker som en trettioårig kvinna gör. Jag har själv märkt när jag jobbade att allt gick på löpande band och det inte blev mycket snack på tu man hand. Det skall ju lagas mat, diskas, tvättas, handlas och allt annat jävelskap förutom att man jobbar åtta timmar. Nu när jag går hemma och har all tid i världen märker jag att jag faktiskt umgås med min dotter. Inte bara finns till hands. Den värsta ångesten hade jag förra året när både jag och frugan jobbade i andra kommuner. Jag pendlade tre timmar om dagen och såg bara min dotter vid frukost och läggdags.
Så tillbaks till frågan: Nej, självklart inte. Jag tycker att den tiden som finns nu är alldeles för värdefull och den här perioden vet jag att jag kommer sakna senare i mitt liv.
Jag lägger ett inlägg från vänsterkanten och hoppas att Jakob tar emot bollen.
Frågan är: Hur pratar du med ditt/dina barn om hemska/onda/otäcka saker som de ställer frågor om?
Hur gör vi med pappaledigheten?
Författare: PO:s plats i rymden
Hur gör ni med pappaledigheten? Kan du vara hemma så mycket som du vill. Attityder och fördomar mot pappalediga?
Jag har, som jag har nämnt i tidigare bloggar, varit sjukskriven ganska länge.Första sommaren med Gabbe, -04 var jag hemma och pappaledig i 3 veckor. Min fru tog då ut lite semester så vi var ju iof båda hemma med Gabbe. Jag har således en hel del dagar att ta ut på båda barnen. Men för att fortsätta på första meningen ovan så har jag som sagt varit hemma från det Gabriel blev 6 månader fram till hans 2 års dag i år 23 april.Och detta har varit den enda fördelen med att vara sjukskriven. Jag har fått en kanon-kontakt med vår äldsta son. Han favoriserar ingen och båda två!
I dagsläget jobbar jag 50% och är "sjukpensionär" 50%. (Jag har sjukersättning på viss tid, som är ungefär som dåtidens sjukpension). Så jag får otroligt mycket tid för barnen.Så ja, jag är hemma så mycket som jag vill vara. Jag har som sagt fått den första viktiga kontakten med barnen när dom är riktigt små, samt att jag har många pappadagar att ta ut när dom blir lite äldre.Min attityd mot pappalediga är att det borde vara fler som är det. Inte minst har jag märkt hur viktigt det är att vara hemma under barnens första levnadstid. Att spädbarnet känner pappans hud lika mycket som mammans. Att pappan vaggar och sjunger och går av och an lika mycket som mamman. Det enda jag kan störa mig på, och jag vet att det förekommer är pappor som plockar ut sin pappaledighet, när barnen är kanske lite över 5 år, och stannar hemma för att renovera huset eller dyligt. Och samtidigt lämnar barnen på dagis. Alltså helt enkelt TOKMYGLAR!!!!Oj, nu blev jag riktigt förbannad. Att man gör saker tillsammans i så fall är en sak. Barnen kanske kan hjälpa till och bära eller dyl. Men inte faan skulle jag lämna barnen på dagis, för att sedan vara pappaledig och vara för mig själv. Så, där Lindström har du kanske en fördom. För jag vet att det förekommer!
Hoppas att du är nöjd med mitt svar.Passar tillbaka frågan till Christoffer. Skulle du kunna tänka dig att vara hemma och ändå lämna iväg barnen för att färdigställa ett hemmaprojekt eller dyligt?
Hur gör ni med pappaledigheten? Kan du vara hemma så mycket som du vill. Attityder och fördomar mot pappalediga?
Jag har, som jag har nämnt i tidigare bloggar, varit sjukskriven ganska länge.Första sommaren med Gabbe, -04 var jag hemma och pappaledig i 3 veckor. Min fru tog då ut lite semester så vi var ju iof båda hemma med Gabbe. Jag har således en hel del dagar att ta ut på båda barnen. Men för att fortsätta på första meningen ovan så har jag som sagt varit hemma från det Gabriel blev 6 månader fram till hans 2 års dag i år 23 april.Och detta har varit den enda fördelen med att vara sjukskriven. Jag har fått en kanon-kontakt med vår äldsta son. Han favoriserar ingen och båda två!
I dagsläget jobbar jag 50% och är "sjukpensionär" 50%. (Jag har sjukersättning på viss tid, som är ungefär som dåtidens sjukpension). Så jag får otroligt mycket tid för barnen.Så ja, jag är hemma så mycket som jag vill vara. Jag har som sagt fått den första viktiga kontakten med barnen när dom är riktigt små, samt att jag har många pappadagar att ta ut när dom blir lite äldre.Min attityd mot pappalediga är att det borde vara fler som är det. Inte minst har jag märkt hur viktigt det är att vara hemma under barnens första levnadstid. Att spädbarnet känner pappans hud lika mycket som mammans. Att pappan vaggar och sjunger och går av och an lika mycket som mamman. Det enda jag kan störa mig på, och jag vet att det förekommer är pappor som plockar ut sin pappaledighet, när barnen är kanske lite över 5 år, och stannar hemma för att renovera huset eller dyligt. Och samtidigt lämnar barnen på dagis. Alltså helt enkelt TOKMYGLAR!!!!Oj, nu blev jag riktigt förbannad. Att man gör saker tillsammans i så fall är en sak. Barnen kanske kan hjälpa till och bära eller dyl. Men inte faan skulle jag lämna barnen på dagis, för att sedan vara pappaledig och vara för mig själv. Så, där Lindström har du kanske en fördom. För jag vet att det förekommer!
Hoppas att du är nöjd med mitt svar.Passar tillbaka frågan till Christoffer. Skulle du kunna tänka dig att vara hemma och ändå lämna iväg barnen för att färdigställa ett hemmaprojekt eller dyligt?
tisdag, maj 16
Lekande pappor leker bäst
Författare: Lindströms skriverier
"Unnar du dig tid att leka med dina barn? Hur ofta och länge? Vad hittar ni på då?"
Lilla A är ju inte 5 månader fyllda ännu så det blir mest en del fysikt pedagogiska lekar. Tittut har blivit lite av en favvorit just nu och hon kan hålla på längre än vad jag kan. Annars blir det mycket lek med färgglada bollar, skallror och liknande för att få henne att göra vissa rörelser. Ja, jag vet, jag gör allt för att hon ska få ett bra rörelseschema. Hon SKA rulla tidigare än andra barn. :-D
Jag leker så mycket jag bara kan med Lilla A. Eller kanske snarare så mycket som hon tillåter mig. Ibland visar hon mycket tydligt att hon inte vill att jag leker med henne. Hon vill leka ifred med sin boll eller sin orangea plastnalle. Får jag välja att leka med A eller plocka ur diskmaskinen så väljer jag att leka med henne. Disken står kvar om en timme. Jag hoppas att jag kan ha kvar den prioriteringen även när A blir äldre. Jag har alltid varit den som kastar mig in under bordet och leker med barnen på fester, den som smiter undan och läser en saga eller helt spontant bara börjar sparka boll men några småkillar.
Man slutar inte leka för att man blir vuxen, man blir vuxen för att man slutar leka. Jag tänker aldrig bli vuxen.
Passar vidare till PO:s plats i rymden med ett jobbigt ämne: Hur gör ni med pappaledigheten? Kan du vara hemma så mycket som du vill. Attityder och fördomar mot pappalediga?
"Unnar du dig tid att leka med dina barn? Hur ofta och länge? Vad hittar ni på då?"
Lilla A är ju inte 5 månader fyllda ännu så det blir mest en del fysikt pedagogiska lekar. Tittut har blivit lite av en favvorit just nu och hon kan hålla på längre än vad jag kan. Annars blir det mycket lek med färgglada bollar, skallror och liknande för att få henne att göra vissa rörelser. Ja, jag vet, jag gör allt för att hon ska få ett bra rörelseschema. Hon SKA rulla tidigare än andra barn. :-D
Jag leker så mycket jag bara kan med Lilla A. Eller kanske snarare så mycket som hon tillåter mig. Ibland visar hon mycket tydligt att hon inte vill att jag leker med henne. Hon vill leka ifred med sin boll eller sin orangea plastnalle. Får jag välja att leka med A eller plocka ur diskmaskinen så väljer jag att leka med henne. Disken står kvar om en timme. Jag hoppas att jag kan ha kvar den prioriteringen även när A blir äldre. Jag har alltid varit den som kastar mig in under bordet och leker med barnen på fester, den som smiter undan och läser en saga eller helt spontant bara börjar sparka boll men några småkillar.
Man slutar inte leka för att man blir vuxen, man blir vuxen för att man slutar leka. Jag tänker aldrig bli vuxen.
Passar vidare till PO:s plats i rymden med ett jobbigt ämne: Hur gör ni med pappaledigheten? Kan du vara hemma så mycket som du vill. Attityder och fördomar mot pappalediga?
