torsdag, maj 18
Pappabloggstafetten
Författare: Christopher
Tar ner passningen från PO:s plats i rymden och dribblar mig ut på ena kanten.
"Skulle du kunna tänka dig att vara hemma och ändå lämna iväg barnen för att färdigställa ett hemmaprojekt eller dylikt?"
Nu är jag ju hemma hela tiden så det kanske var fel person att fråga. Men jag vet att om jag hade jobbat så skulle jag inte lämnat bort min dotter. Det känns lite idiotiskt.
På ett sätt är jag i den situationen ändå eftersom jag inte är anställd någonstans. Jag håller ju på med ett webbprojekt som tar mycket av min tid och ibland kan jag självklart känna att jag hellre hade "jobbat" med det än lekt med henne. Men det känns aldrig som om hon är i vägen och skulle det kännas så ger jag mig själv en örfil och tänker på vad som egentligen är viktigt här i livet.
Jag har lilltjejen på dagis tre dagar i veckan för att hon ska få leka med sina kompisar. Hade hon varit två år yngre hade det inte varit lika viktigt, då skulle jag haft henne hemma mer. Att välja bort att spendera tid med sina barn kan bara skapa distansiering och oförståelse. Att jobba hela veckan, äta middag, se på Bolibompa och sen lägga barnen skapar inte mycket tid för att egentligen lära känna dem. Jag vet att en fyraårig tjej behöver lika mycket tid att bena ut sina funderingar och prata om saker som en trettioårig kvinna gör. Jag har själv märkt när jag jobbade att allt gick på löpande band och det inte blev mycket snack på tu man hand. Det skall ju lagas mat, diskas, tvättas, handlas och allt annat jävelskap förutom att man jobbar åtta timmar. Nu när jag går hemma och har all tid i världen märker jag att jag faktiskt umgås med min dotter. Inte bara finns till hands. Den värsta ångesten hade jag förra året när både jag och frugan jobbade i andra kommuner. Jag pendlade tre timmar om dagen och såg bara min dotter vid frukost och läggdags.
Så tillbaks till frågan: Nej, självklart inte. Jag tycker att den tiden som finns nu är alldeles för värdefull och den här perioden vet jag att jag kommer sakna senare i mitt liv.
Jag lägger ett inlägg från vänsterkanten och hoppas att Jakob tar emot bollen.
Frågan är: Hur pratar du med ditt/dina barn om hemska/onda/otäcka saker som de ställer frågor om?
Tar ner passningen från PO:s plats i rymden och dribblar mig ut på ena kanten.
"Skulle du kunna tänka dig att vara hemma och ändå lämna iväg barnen för att färdigställa ett hemmaprojekt eller dylikt?"
Nu är jag ju hemma hela tiden så det kanske var fel person att fråga. Men jag vet att om jag hade jobbat så skulle jag inte lämnat bort min dotter. Det känns lite idiotiskt.
På ett sätt är jag i den situationen ändå eftersom jag inte är anställd någonstans. Jag håller ju på med ett webbprojekt som tar mycket av min tid och ibland kan jag självklart känna att jag hellre hade "jobbat" med det än lekt med henne. Men det känns aldrig som om hon är i vägen och skulle det kännas så ger jag mig själv en örfil och tänker på vad som egentligen är viktigt här i livet.
Jag har lilltjejen på dagis tre dagar i veckan för att hon ska få leka med sina kompisar. Hade hon varit två år yngre hade det inte varit lika viktigt, då skulle jag haft henne hemma mer. Att välja bort att spendera tid med sina barn kan bara skapa distansiering och oförståelse. Att jobba hela veckan, äta middag, se på Bolibompa och sen lägga barnen skapar inte mycket tid för att egentligen lära känna dem. Jag vet att en fyraårig tjej behöver lika mycket tid att bena ut sina funderingar och prata om saker som en trettioårig kvinna gör. Jag har själv märkt när jag jobbade att allt gick på löpande band och det inte blev mycket snack på tu man hand. Det skall ju lagas mat, diskas, tvättas, handlas och allt annat jävelskap förutom att man jobbar åtta timmar. Nu när jag går hemma och har all tid i världen märker jag att jag faktiskt umgås med min dotter. Inte bara finns till hands. Den värsta ångesten hade jag förra året när både jag och frugan jobbade i andra kommuner. Jag pendlade tre timmar om dagen och såg bara min dotter vid frukost och läggdags.
Så tillbaks till frågan: Nej, självklart inte. Jag tycker att den tiden som finns nu är alldeles för värdefull och den här perioden vet jag att jag kommer sakna senare i mitt liv.
Jag lägger ett inlägg från vänsterkanten och hoppas att Jakob tar emot bollen.
Frågan är: Hur pratar du med ditt/dina barn om hemska/onda/otäcka saker som de ställer frågor om?
# posted by Farsan_Baloo @ 13:43 
